VJ-Workshop på filmfestivalen

Golshid Rohzan får hjälp av Linnea Forslund under workshopen. FOTO: Josefina Tänge

Precis som en DJ styr stämningarna och känslolägen på en klubb med hjälp av musiken så arbetar en VJ med projiceringar och mixar animationer, bilder och filmer. Under lördagen samlades ett tiotal personer i ett mörkt datorrum på ABF för att lära sig att VJ-a, tillsammans med en av Sveriges bästa VJ-s Morrsken, eller Linnea Forslund som hon också heter.

Under workshopen fick deltagarna lära sig datorprogrammet, att lägga klippen i lager och styra hastigheten och pulsen i animationerna, men också att filma själva och sätta ihop loopar i olika kortare set. För de som vill och vågar kommer de att kunna köra sitt första VJ-set under den avslutande Bike In på Röda Sten på söndag.

Hur lång tid tar det att lära sig att VJ-a?
- Det beror på hur man ser det. man kan komma igång och köra ganska så fort. Det beror lite på hur modig man är också. Man lär sig mest av att vara ute och köra på riktigt, säger Linnea Forslund.
- För mig tog det ett och ett halvt år innan jag vågade gå in och köra. Det här gänget ska vara modiga och gå ut och köra redan imorgon.
Vad gör en VJ bra?
- Dels att ha bra material och dels att ha en känsla för musik och vad som passar. Känsla för lokalen och stämningar. Och hur man mixar ihop grejer på ett snyggt sätt. Man kan ha med sig material som är halvdant, men när man mixar det blir det hur grymt som helst. Det gäller att kunna se möjligheterna.
Det allra vanligaste att VJ-a till är dansmusik som house och techno, men det finns andra varianter också.
- Jag VJ-ade till Chopin på piano förra helgen. Det var roligt och nytt. Jag skulle vilja prova att VJ-a till swingjazz också, säger Linnea Forslund.

Golshid Rohzan har varit intresserad och fascinerad av VJ- ande länge.
 -  Det jag fascinerades av var det kollektiva, säger Golshid Rohzan. Hon gillar också att projektionerna och animationerna får vara abstrakta och att det inte måste finnas en berättelse
- Det som är häftigt med VJ är att man gör det tillsammans och att det är någonting som händer där och då. Att det inte är färdigt utan att det är en process, fortsätter Golshid Rohzan .

Läs vår intervju med Morrsken här.

Kom till Bike In på Röda Sten för att se workshopdeltagarnas VJ-set.

FOTO: Josefina Tänge

Intervju med Morrsken

Berätta lite kort om din vj-karriär, hur började allt?

Det hela började med att jag besökte chipmusikklubben Microdisko våren 2005 och såg live visuals för första gången. Efter en uppväxt med visuella konstarter och danskultur omkring mig och en stor kärlek till de båda slog VJing mig som den ultimata kombinationen av de två världarna. Jag blev alldeles glad och dansade lyckligt till de projicerade looparna.Jag började nosa på VJing själv samma höst, men det dröjde till 2007 innan jag började komma ut och köra själv. Sen så har det rullat på och jag har bjussat på mina visuals runtom i landet på klubbar och festivaler som Norberg och Peace & Love.

Namnet Morrsken, vart kommer det ifrån?

Jag ville ha något som alluderade till projektorns eller skärmens ljus, vilket blev "sken", och jag ville kontrastera det med något. "Morr" är lite djuriskt och aggressivt. Jag ville ha något som inte redan fanns, så jag googlade en del innan det faktiskt blev Morrsken. Sedan tycker jag att det är lite lustigt att det låter nästan som "norrsken", för norrsken är vackert - himmelsk VJing. Dock kan det hända att folk blir förvirrade och tror att jag säger "norrsken".

Vad inspirerar dig?

Dans inspirerar mig, människor jag möter, saker jag ser, andra konstnärer också för den delen. Allt från andra VJs till modeskapare och filmmakare. Musik inspirerar mig också.

Vad kommer du att bjuda besökarna på för upplevelse i helgen?

Färgglatt, abstrakt och mycket.

Text: Emilie Roslund

 

 

Morrsken håller workshop i VJ-ing på lördag mellan 12-16

Föranmälan måste göras via Infotorget i Folkets Hus.
Begränsat antal platser. Först till kvarn!

Intervju - Elinor Ahlqvist

Elinor Ahlqvist. Foto: Privat

To love and be loved handlar om Whoopi och Deolinda, två hbtq-aktivister i Namibia, deras liv, aktivism och kampen för mänskliga rättigheter.

Det var under en kurs på Färnebo folkhögskola för två år sedan som Elinor Ahlqvist och fem andra klasskamrater reste ned till Namibia och Sydafrika för att träffa hbtq-aktivister som filmen blev till. Från början hade de ingen klar bild av vad filmen skulle vara, men gruppen hade med sig en filmkamera och intervjuade och filmade de människor de träffade.
–  Tanken är väl att visa hur hbtq-kampen kan se ut i Namibia, eller hur den ser ut någon annan stans än i Sverige,  säger Elinor Ahlqvist.

Hur ser den ut?
– Det filmen visar är två personers bild av sina verkligheter, men jag är ingen expert på hur det ser ut. Det kan vara jävligt svårt att leva som flata eller hbtq-person i Namibia. Men tanken är att filmen ska vara hoppfull.  Det är jäkligt många som kämpar och det går framåt, säger Elinor Ahlqvist.
Att det blev just film som media var mest en slump.
– Ja, jag mest halkade in i det. Jag är obekväm med att filma egentligen. Det är svårt att sätta gränser för integriteten med kameran, säger Elinor Ahlqvist, som istället var arbetade mer med att redigera filmen i efterhand.
– Vi ville göra någonting med den här resan och få ut någon slags information om hur det ser ut för hbtq-personer i Namibia, säger Elinor Ahlqvist.

Intervju - Celie Costanza Eklund

Celie Costanza Eklund

My name is Leila Khaled är ett porträtt av den palestinska aktivisten Leila Khaled. Under 1970 var hon en av flygplanskaparna från Folkfronten för Palestinas befrielse, PFLP.  Filmskaparna Morris Rundberg och Celie Costanza Eklund reste runt på västbanken under ett halvår för att dokumentera och fick möjligheten att träffa henne i Jordanien där hon nu lever som flykting.
– Filmen är ett personporträtt av henne och hennes politiska engagemang, både för kvinnofrågor och för palestina, säger Celie Costanza Eklund. Hon har alltid varit en förebild och inspirationskälla för mig och hon satte Palestinafrågan på kartan genom flygplanskapningarna, fortsätter Celie Costanza Eklund.

Huvudsyftet med filmen var att lyfta fram Leila Khaled igen och nyansera bilden av henne. Bland yngre människor är hon ganska okänd och äldre känner främst till henne som flygplanskapare.
– För oss är hon en Che Guevara, säger Celie Costanza Eklund. Vi valde att låta henne prata ganska fritt, och hon pratade väldigt mycket om dagens politiska situation och om fredsrörelsen.

Celie Costanza Eklunds filmintresse väcktes på gymnasiet genom en bra filmlärare som lät elverna prova på alla olika moment och ta plats. Nu arbetar hon med många olika uttrycksformer, som student på Malmö Konsthögskola. Filmen har en speciell plats.
– I film kan man väva ihop alla sinnen på något sätt. Om man arbetar med politisk konst som jag gör så blir film väldigt optimalt. Det är ett medium som är folkligt och lättare att ta till sig för alla. Men sen är ju filmandet ganska nytt för mig, säger Celie Costanza Eklund.

Just nu håller hon och den andra filmaren, Morris Rundberg, på att redigera mer av det material som samlades in under resan till Palestina.
– Filmen om Leila Khaled var första delen. Nu håller vi på med en dokumentär om Västbanken.

Intervju - Clara Olausson

Besök hos läkare, psykolog och poliser. Ett och ett halvt år efter våldtäkten började processen. En dokumentär av och om Clara Olausson.

– Filmen handlar om mig och tiden efter att jag blivit våldtagen och gjorde en polisanmälan och den så kallade processen som började efteråt, säger Clara Olausson.  Det var först efter ett och ett halvt år efter det att våldtäkten hände som Clara Olausson beslutade sig för att gå till polisen och göra en anmälan. Då hade hon flyttat till Stockholm för att gå i dokumentärfilmsklassen på Birkagårdens folkhögskola.


Den film Clara Olausson skulle göra där skulle handla om något helt annat, men Clara Olausson tänkte att hon lika gärna kunde filma sin kontakt med myndigheterna när hon anmälde våldtäkten.  Då var tanken att filmen skulle vara någonting för henne själv, men istället blev hela klassen inblandad. Något som Clara Olausson tyckte var skönt.
– Varför ska bara jag gå igenom detta? Jag ville visa vilket helvete det faktiskt var, säger Clara Olausson.  Själva filmandet blev också ett sätt att lära känna den nya staden.
– Kameran var väldigt bra, för jag lärde känna folk på stan när jag filmade.
 
Filmen Processen spelades in under 2008, och även om Clara Olausson känner sig klar med själva våldtäkten så är det saker i efterspelet som fortfarande behöver bearbetas.
– Det var jobbigt att gå till polisen som skällde ut mig flera gånger. Jag litar inte på polisen nu heller så på ett sätt finns det saker kvar att bearbeta, men själva våldtäkten just är färdig, säger Sara Olausson.