Filmtrampolinen

En av de medverkande under panelsamtalet på Pustervik var Filmtrampolinen och om ni inte tog med papper och penna så kan ni få lite info om vad de gör här och nu.


Filmtrampolinen - Ett nytt projekt för unga filmare

Filmtrampolinen riktar sig till dig som bor i Västra Götaland och är 16-27 år och som vill komma vidare med ditt filmskapande. Vi erbjuder föreläsningar, studiebesök och individuell handledning i allt från idéutveckling till klippning. 

Arrangör är VG-regionen i samarbete med ABF. Allt är gratis. Kontakta projektledare Pia Tjäder på e-post: piatjader@gmail.com eller tel: 0703-972162 eller gå med i gruppen "Filmtrampolinen" på facebook.


Läs mer om Filmtrampolinen här!

Strålande regi och skådespeleri i Marlene Högmarks Good Girl

Marlene Högmark är utbildad filmregissör vid Filmhögskolan, Göteborgs Universitet. Hennes film Good Girl handlar om att leva sitt liv, här och nu för ingen vet om "sen" kommer och den är baserad på John Lennons citat: "Life is what happens while you busy making other plans".

Marlene svarade på några frågor:

Vad gjorde att du valde att arbeta med filmen Good Girl?

Jag kände en allmän frustration över hur väldigt många kvinnor (inklusive mig själv) alltid måste vara och är så "duktiga" men ändå inte har något självförtroende att tycka att dom är det. 

Kvinnor ska vara smarta, snygga, sexiga, bra mammor, bra älskarinnor och samtidigt bra vänninor. Kvinnor har så höga krav på sig själva att vara så perfekta att många drabbas av prestationsångest.

Önskar så att vi kvinnor kunde slappna av och ta livet mer med en klackspark och oroa oss mindre, lära oss lite av mäns attityd till sig själva. 

vad hoppas du att folk lär sig och tänker när de har sett filmen?

jag hoppas att publiken känner att människor får lust att hitta passionen och sätta sina egna gränser, att våga säga ifrån och ta plats och inte alltid behaga och vara tillmötesgående i alla lägen.

Var det meningen att filmen ska rikta sig till alla människor?

Ja filmen riktar sig till alla. Flmen gäller ju även män som känner igen sig i att vara "duktig" och bara vara presterande och inte leva här och nu utan bara fokusera på sin karriär eller vad det nu kan vara, båda könen är såklart representerade, men majoriteten som lider av "duktighetssyndrom" är trots allt kvinnor som kanske behöver en extra spark i baken för att våga säga ifrån. Så huvudrollen blev är en typiskt "duktig flicka".

Hur viktigt är filmens ämne för dig och varför?

Alla mina filmer handlar om olika slags orättvisor och ofta om de orättvisor som kommer med könsroller, så filmens ämne kommer alltid vara viktigt för mig tills det råder jämnställdhet i vår värld.

Vad är ditt nästa filmprojekt?

Nästa projekt blir en kortfilm om en våldsam konflikt mellan två ungdomar, efteråt återberättar de båda sanningsenligt vad som hände men deras historier går helt isär, ett vittne intygar att trots att deras historier inte går ihop så är det ingen av dom som ljuger. En film om att ha olika perspektiv på verkligheten.

Mansoor Mani Hosseini.

Intervju med Malin Söderlund om dokumentären Näsan och Jag


Vad gjorde att du valde att arbeta med Näsan och Jag?
Jag blev presenterad projektet av den danska producenten Lise Saxtrup i juni 2005 och då fanns det en pilot och ett första manusutkast. Jag kände direkt att det här var ett ämne jag ville vara med och researcha fram mer om och få till en bra film, med en blandning av humor, satir, allvar och statistik. Jag träffade Ziska Szemes, regissören, och jag kände att vi klickade, hon har så mycket att berätta.

Vad hoppas ni att folk lär sig och tänker när de har sett filmen?
Att bli medveten om sin egen omvärld och sin egen situation. Om var och en person som ser filmen blir mer medveten om dagens samhälle har vi lyckats på s.k. gräsrotsnivå.

Några svårigheter att forska, få fram information om temat?
Nej, tvärtom, vi hade väldigt mycket material och flera intressanta experter där vi fick välja vad som till sist kom med i den slutliga filmen.

Varför är det viktigt att visa filmen?
Näsan och jag är en personlig kommentar till en fråga som regissören Ziska fått hela sitt liv, ’Var kommer du ifrån’, samt en film som vände sig till alla 'halvisar', dvs. de som inte kunde peka på ett land när man fick frågan 'Var kommer du från?', alla de som både var svarta och vita på en gång. Behovet av tydlighet kommer när man hela tiden känner sig ifrågasatt som varandes en person från Sverige, eller om man nu är en riktig andra-generations-invandrare eftersom man tydligtvis inte är vare sig missanpassad eller offer. Regissören ville göra en film som alla halvisar kunde känna igen sig i, och som kunde skriva alla dom på näsan, som anser att man ska vara 'renrasig', att det finns bara inte! Det är en utopi att vi aldrig blandat oss. Och att vem som är vad bestäms av lagar och regler som ändras hela tiden.

Berätta lite om din bakgrund som filmskapare och producent.
Sedan slutet av 90-talet har jag frilansat som produktionsledare / line producer med långfilmer och tv-serier som bl.a. Simon & Ekarna av Lisa Ohlin, Puss av Johan Kling, Himlens Hjärta av Simon Staho, Saltön av Lena Koppel mm. Under åren har jag blivit mer och mer intresserad av att även producera egna filmprojekt, filmer som jag vill vara med och utveckla tillsammans med regissör och manusförfattare. 2005 läste jag en europeisk producentutbildning och kom då i kontakt med flera intressanta filmare och filmprojekt, bl.a. Me & My Nose/KLASSEFILM (Dk). Jag startade KRAFTFILM 2007 för att både kunna producera film och fortsätta som frilansare på andras filmprojekt. 


Mansoor Mani Hosseini.

Dokumentären Gråter och stör de andra av Johanna Bernhardson 

Johanna Bernhardson började arbeta med film 1996, med scenografin till Sånger från andra våningen. Hon är utbildad scenograf på HDK och har förutom Gråter och stör de andra (2007) skapat dokumentärer som Det svarta fåret, Mina vänner och Dagen lång. Hon har även börjat undervisa och hålla workshops i dokumentärfilm.

Utifrån gamla foton och sjukjournaler berättar johanna bernhardson med Gråter och stör de andra historien om sin farmors syster, Linnea Carlsson, som i ungdomen på 30-talet, blev psykiskt sjuk och togs in på sinnessjukhus där hon lobotomerades. Hon blev inte bättre av vården. 

Johanna vill säga att om Linnea inte hade blivit inlåst och kränkt hade hon kanske återhämtat sig och kunnat få ett värdigt liv. Det fanns inga mediciner alls på den tiden. Patienterna fick ligga i badkar i flera dygn för att bli lugna, i bälte, de fick insulin så att de blev helt slöa, de fick en massa elchocker. Och psykoterapin hade inte heller kommit till Sverige. Läkarna på den tiden utförde lobotomi för att de trodde nog att det var den bästa behandlingen och att de hade rätt att experimentera på dessa utsatta människor. Detta tankesätt genomsyrade förmodligen hela samhället. Filmen hävdar inte att det bara var samhällets fel, men att en extremt snäv kvinnonorm, ett religiöst tryck och skam för sexualiteten, i kombination med en ungdomsdepression, gjorde att kvinnor som Linnea blev så dåliga.

Jag var tacksam att upptäcka en konstnärlig dimension i filmen som bryter mot den traditionella sättet att visa dokumentärfilm. Med andra ord, poetiska scener bilden och tystnaden som berättar och ersätter ord och intervju. Johanna försöker dessutom att vara subjektiv och visa med fakta, trotts att det är en personlig och känslig film för henne.

Mansoor Mani Hosseini.

Kafégäster

En snackis med två ganska entusistiska gäster på Göteborg Feminist Film Festivalens kafé på Kvinnofolkhögskolan. Charlie ska bli Sjukgmnast och Agnes studerar på komvux.

Berätta om din dag på festivalen och kafét.

Charlie: Efter att ha sett en film på festivalen kom vi hit för att omgås med folk. 

Agnes: Det är bra stämning och trevligt att folk kan hänga här som en träffpunkt.

Vad tycker du om maten?

Charlie: Jag är imponerad av buffén. 

Agnes: Det är bra att de har vegeteransk huvudrätt och soppa.

Är det någonting som kan förbättras här på kafét?

Agnes: Jag hade aldrig varit här förut och det var lite svårt att hitta in i huset. Lite otillgänglig, trotts att resten av festivalen är profssigt organiserad.

Mansoor Mani Hosseini.

Foto: Anna J Cepinska

Förberedelser inför avslutningen

Från Järntorget, förbi sjömanshustrun som syns på festivalens affischer och vidare ut mot havet. Här vid Älvsborgsbrons södra fäste ligger Röda sten där filmfestivalens avslutning hålls ikväll i form av en bike-in, som är ett miljövänligare alternativ till drive-in.

Det dånar från lastbilar som kör över bron precis ovanför våra huvuden och en septemberkall vind blåser in från havet.
- Det är häftigt att vara här, med bron och alla ljud från den. Det känns levande och blir som en extra effekt, säger Pia Engman som är ansvarig för avslutningen.
Två timmar innan kvällen drar igång med filmvisningar, VJ:ing och prisutdelning är festplatsen vid Röda sten fortfarande bara en grusplan framför en tegelvägg täckt av graffiti. Så svänger äntligen en bil med släp in och ett tiotal volontärer springer om varandra medan de bär ut lastpallar, filmdukar, stegar och bord.
- Vi är två timmar efter i schemat! säger Andrea Hjalmarsson-Thibault stressat.
Volontärerna samlas kring Gorki från VJ-kollektivet Pixel Lab som är med och arrangerar kvällen och har ordnat fram materialet som används.

Arbetet går snabbt framåt. Tio minuter efter att bilen kommit har redan en filmduk hissats upp på en ställning tätt intill väggen, även om mycket jobb återstår med att få den att hänga slätt. Samtidigt bygger några andra volontärer en scen av lastpallar.
En av dem plockar fram en borrmaskin.
- Var är hammaren?
- Här har vi skruvar!
Samtidigt springer hunden Tyko runt och ser allt som scenbyggarna lyfter upp som potentiella leksaker.

- Det är jättekul att det är så bra uppslutning av folk som vill hjälpa till. Alla har någonting de är extra bra på, säger Pia Engman. Samtidigt som hon äter en tallrik av gårdagens folkköksmat pekar hon på en ritning och förklarar hur hon har tänkt sig bygget av festplatsen. Tre dukar att visa projektioner på ska sättas upp i en trekant.
- Vi vill få ett litet rum fast ändå vara utomhus och förhoppningen är att folk ska vilja dansa.
Att dansa kan kanske också bli ett sätt att hålla sig varm i höstkylan.
- Vi har gått ut med en rekommendation till alla besökare att ta med sig en varm tröja!

Lisa Mattsson

Speed-dating för filmskapare

Stämningen i rummet är nervös och lite, lite romantisk när tio framtida filmskapare var på speed-dating för att hitta samarbeten och dela kunskap och erfarenheter med varandra.

Deltagarna sitter runt ett avlångt bord. När fem minuter gått ringer ledaren Alex Ekwall i en liten klocka och deltagarna byter plats.
- Tänk på att dela tiden jämnt mellan er, så att en inte pratar i fyra minuter och den andra bara i en, säger Alex Ekwall.

Tanken med att ordna en speed-dating var att göra det lättare att börja prata med och ta kontakt med människor som kan hjälpa varandra på olika sätt. En kan behöva statister, tips på hur och var det går att söka pengar eller bara nätverka.
-Filmfestivalen handlar inte bara om att titta på film utan också om att få kontakt och inte känna sig ensam i det man gör, säger Alex Ekwall, som håller i speed-datingen.

En av deltagarna är Agnes Branting. Hon håller på att arbeta med en kortfilm. Hon har skrivit manus och ska regissera, men behöver komma i kontakt med fler människor som kan vara med.
- Vi söker filmare, ljus och ljud, scenografer, säger Agnes Branting.

VJ-Workshop på filmfestivalen

Golshid Rohzan får hjälp av Linnea Forslund under workshopen. FOTO: Josefina Tänge

Precis som en DJ styr stämningarna och känslolägen på en klubb med hjälp av musiken så arbetar en VJ med projiceringar och mixar animationer, bilder och filmer. Under lördagen samlades ett tiotal personer i ett mörkt datorrum på ABF för att lära sig att VJ-a, tillsammans med en av Sveriges bästa VJ-s Morrsken, eller Linnea Forslund som hon också heter.

Under workshopen fick deltagarna lära sig datorprogrammet, att lägga klippen i lager och styra hastigheten och pulsen i animationerna, men också att filma själva och sätta ihop loopar i olika kortare set. För de som vill och vågar kommer de att kunna köra sitt första VJ-set under den avslutande Bike In på Röda Sten på söndag.

Hur lång tid tar det att lära sig att VJ-a?
- Det beror på hur man ser det. man kan komma igång och köra ganska så fort. Det beror lite på hur modig man är också. Man lär sig mest av att vara ute och köra på riktigt, säger Linnea Forslund.
- För mig tog det ett och ett halvt år innan jag vågade gå in och köra. Det här gänget ska vara modiga och gå ut och köra redan imorgon.
Vad gör en VJ bra?
- Dels att ha bra material och dels att ha en känsla för musik och vad som passar. Känsla för lokalen och stämningar. Och hur man mixar ihop grejer på ett snyggt sätt. Man kan ha med sig material som är halvdant, men när man mixar det blir det hur grymt som helst. Det gäller att kunna se möjligheterna.
Det allra vanligaste att VJ-a till är dansmusik som house och techno, men det finns andra varianter också.
- Jag VJ-ade till Chopin på piano förra helgen. Det var roligt och nytt. Jag skulle vilja prova att VJ-a till swingjazz också, säger Linnea Forslund.

Golshid Rohzan har varit intresserad och fascinerad av VJ- ande länge.
 -  Det jag fascinerades av var det kollektiva, säger Golshid Rohzan. Hon gillar också att projektionerna och animationerna får vara abstrakta och att det inte måste finnas en berättelse
- Det som är häftigt med VJ är att man gör det tillsammans och att det är någonting som händer där och då. Att det inte är färdigt utan att det är en process, fortsätter Golshid Rohzan .

Läs vår intervju med Morrsken här.

Kom till Bike In på Röda Sten för att se workshopdeltagarnas VJ-set.

FOTO: Josefina Tänge

Intervju med Stina Nilsson från Ladyfest.

Berätta hur Ladyfest började samarbetet med EFFEKT? 

Ladyfest kom i kontakt med Göteborg Feminist Film Festivalen tidigt i skapandeprocessen. Vi var med ganska tidigt från början. Vi visar vårt stöd för festivalen genom att ta ansvar för dekoren under invigningen och övriga visningsdagar.

Berätta om dekoren ni bidrar med. 

Vår idé var att utgå ifrån samma mönster och färg som affischen och programhäftet. Det var viktigt för oss, alla sju personer i dekorgruppen, att hålla samma stämning och känsla fast vi sydde ihop tyg och återskapade samma typ av design på det. Vi tänkte på miljön när vi valde material på andra hands affär.

Vad tilltalade Er på Ladyfest att delta i festivalen? 

Ladyfest har tidigare samarbetat med andra aktörer i olika projekt. Vi tycker att det ger bättre resultat och så är fallet även med Feminist Film Festivalen. Viljan var stark och vi var imponerade på de stora visionerna EFFEKT och festivalen hade. Det handlar inte bara om feminism utan även tillgänglighet på många plan, till exempel att det ska vara ett mötesplats för alla. Alla kan ta del av festivalen. Annars blir det ett tråkigt och stelt kulturklimat.

Mansoor Mani Hosseini.

Underground women's state, a documentary by Anna Zdrojewska and Claudia Snochowska- González.

They are called Grupa Filmowa Entuzjastki and are based in Poland. The duo, Anna Zdrojewska and Claudia Snochowska-González, have created an emotionally strong film about abortion in their home country. Underground women's state shows a series of interviews which reveals the difficulties and fear that eighty to twenty thousand women have to go through each year in Poland due to illegal abortion.

But there is more to this documentary than abortion. It is about politics and women’s rights in general. Ania explains, “We hope people will question and criticize politicians views on this topic and also remember how negative the Catholic Church has been towards these women.

Except for the dutch organisation Mama Cash, no other sponsors showed interest in this film. Needless to say that support from public television was out of question. As for medical research on the abortion process, well, even the medical team turned down to help us bring forth document. They preferred to remain anonymous. One wonders if the medical teams carrying out abortions are in favour of women’s rights or if they do the job for the big money they make from it. However, we must take into consideration the fact that in Poland it is not the women who are prosecuted for abortion, it is the doctors.

Grupa Filmowa Entuzjastki aims to speak out loud sensitive topics on human rights, women’s rights. Although one of the screenings of Underground women's state experienced opposition and demonstration, Claudia and Anna have no worries about continuing their work. Their knowledge of film, such as working for Polish Television and festivals, has surely taught them face and cope obstacles.

Mansoor Mani Hosseini.

Vegancafét flyttar från Kommersen till Kvinnofolkhögskolan

Vegancafét som skulle ha legat i Kommersen flyttar och kommer istället hålla till uppe på Kvinnofolkhögskolan. För att komma dit tar ni spårvagnen till hållplatsen Masthuggstorget, går upp mot torget och kikar åt portarna till vänster, intill godisbutiken 4-gott.
Följ sedan skyltarna som pekar mot helgens lyxigaste vegancafé.

Mycket välkomna! 

VISIONÄRERNA

”Varför finns så få kvinnliga regissörer” var rubriken på den artikel som lämnade många nya sökande tankar hos tre filmstudenterna från Kalix. Ur inspirationen flödade idéer och inom kort tid var trion ute på tågluff för att finna svar.

Genom intervjuer och egna reflektioner ville de få ett bredare perspektiv på

filmbranschens maktsystem. 


De färdades genom maktens centrum i Stockholm till inspirerande subkultur i Göteborg och Malmö. Med sin film Visionärerna vill de synliggöra hur problematiskt det kan vara som kvinna i denna patriarkala, hierarkiska bransch.

De tre filmskaparna, Sanna, Kajsa och Sophie, önskar sprida hopp, mod och kraft till tjejer att våga trycka sig fram.

Se filmen, inspireras och delta i den heta diskussionen; "varför finns det så många manliga regissörer?".

Söndag 5 september

Block 10 kl 14-16

Folkets hus

Intervju med Morrsken

Berätta lite kort om din vj-karriär, hur började allt?

Det hela började med att jag besökte chipmusikklubben Microdisko våren 2005 och såg live visuals för första gången. Efter en uppväxt med visuella konstarter och danskultur omkring mig och en stor kärlek till de båda slog VJing mig som den ultimata kombinationen av de två världarna. Jag blev alldeles glad och dansade lyckligt till de projicerade looparna.Jag började nosa på VJing själv samma höst, men det dröjde till 2007 innan jag började komma ut och köra själv. Sen så har det rullat på och jag har bjussat på mina visuals runtom i landet på klubbar och festivaler som Norberg och Peace & Love.

Namnet Morrsken, vart kommer det ifrån?

Jag ville ha något som alluderade till projektorns eller skärmens ljus, vilket blev "sken", och jag ville kontrastera det med något. "Morr" är lite djuriskt och aggressivt. Jag ville ha något som inte redan fanns, så jag googlade en del innan det faktiskt blev Morrsken. Sedan tycker jag att det är lite lustigt att det låter nästan som "norrsken", för norrsken är vackert - himmelsk VJing. Dock kan det hända att folk blir förvirrade och tror att jag säger "norrsken".

Vad inspirerar dig?

Dans inspirerar mig, människor jag möter, saker jag ser, andra konstnärer också för den delen. Allt från andra VJs till modeskapare och filmmakare. Musik inspirerar mig också.

Vad kommer du att bjuda besökarna på för upplevelse i helgen?

Färgglatt, abstrakt och mycket.

Text: Emilie Roslund

 

 

Morrsken håller workshop i VJ-ing på lördag mellan 12-16

Föranmälan måste göras via Infotorget i Folkets Hus.
Begränsat antal platser. Först till kvarn!

Intervju med Ninja Thyberg

1: Hur kom du in på filmskapandets väg?

Jag började läsa Rörlig bild sista året på gymnasiet och blev helt såld. Tidigare har mina största intressen varit dans och foto och den rörliga bilden kändes som en perfekt kombination av dessa två.

2: Är detta din första film?

Jag har gjort små nybörjar-projekt på gymnasiet innan men Egalias Highschool var min första "riktiga" kortfilm med ordentlig utrustning och ett helt filmteam.

3: Vad gav dig idéen eller inspirationen till handlingen av filmen?

Jag tror faktiskt att det var redan när jag som 14-åring läste boken "Egalias döttrar". Ända sedan dess har jag funderat mycket på hur konstruerade den manliga och kvinnliga identiteten är och hur mycket som uppenbaras när man byter roller. Själva storyn är inspirerad av den amerikanska highschool movie-genren och i synnerhet filmen "American Pie".

4:Hur lång tid tog det att göra filmen?

Manuset påbörjades i oktober 2008, inspelningen skedde under fyra dagar i november 2008 och postproduktionen pågick lite utspritt under 6 månader. Första visningen skedde på min skola i till maj 2009.

5: Var du själv delaktig i alla processdelarna? casting, klipp, filmning, manus m.m?

Filmen kom till på min utbildning på Fridhems folkhögskola som ett samarbetsprojekt mellan filmlinjen och teaterlinjen. Skådespelarna från teaterlinjen lottades till olika roller och alltså hade jag ingen del i just castingen. Manuset skrev jag tillsammans med Iris Wenander, som också fotade filmen. Regi, klippning, ljudläggning, grafik samt rollen som producent har jag skött helt själv.

6:Vad tycker du om att fokuset i denna festival ligger i att framhäva kvinnliga filmskapare? bra, dåligt?..skall det behövas en festival för detta?

Asbra såklart med festivalen! Men synd att vi lever i ett patriarkat och synd att det därför behövs en feminsitisk kamp och en feminsitsik filmfestival!