Filmtrampolinen

En av de medverkande under panelsamtalet på Pustervik var Filmtrampolinen och om ni inte tog med papper och penna så kan ni få lite info om vad de gör här och nu.


Filmtrampolinen - Ett nytt projekt för unga filmare

Filmtrampolinen riktar sig till dig som bor i Västra Götaland och är 16-27 år och som vill komma vidare med ditt filmskapande. Vi erbjuder föreläsningar, studiebesök och individuell handledning i allt från idéutveckling till klippning. 

Arrangör är VG-regionen i samarbete med ABF. Allt är gratis. Kontakta projektledare Pia Tjäder på e-post: piatjader@gmail.com eller tel: 0703-972162 eller gå med i gruppen "Filmtrampolinen" på facebook.


Läs mer om Filmtrampolinen här!

Strålande regi och skådespeleri i Marlene Högmarks Good Girl

Marlene Högmark är utbildad filmregissör vid Filmhögskolan, Göteborgs Universitet. Hennes film Good Girl handlar om att leva sitt liv, här och nu för ingen vet om "sen" kommer och den är baserad på John Lennons citat: "Life is what happens while you busy making other plans".

Marlene svarade på några frågor:

Vad gjorde att du valde att arbeta med filmen Good Girl?

Jag kände en allmän frustration över hur väldigt många kvinnor (inklusive mig själv) alltid måste vara och är så "duktiga" men ändå inte har något självförtroende att tycka att dom är det. 

Kvinnor ska vara smarta, snygga, sexiga, bra mammor, bra älskarinnor och samtidigt bra vänninor. Kvinnor har så höga krav på sig själva att vara så perfekta att många drabbas av prestationsångest.

Önskar så att vi kvinnor kunde slappna av och ta livet mer med en klackspark och oroa oss mindre, lära oss lite av mäns attityd till sig själva. 

vad hoppas du att folk lär sig och tänker när de har sett filmen?

jag hoppas att publiken känner att människor får lust att hitta passionen och sätta sina egna gränser, att våga säga ifrån och ta plats och inte alltid behaga och vara tillmötesgående i alla lägen.

Var det meningen att filmen ska rikta sig till alla människor?

Ja filmen riktar sig till alla. Flmen gäller ju även män som känner igen sig i att vara "duktig" och bara vara presterande och inte leva här och nu utan bara fokusera på sin karriär eller vad det nu kan vara, båda könen är såklart representerade, men majoriteten som lider av "duktighetssyndrom" är trots allt kvinnor som kanske behöver en extra spark i baken för att våga säga ifrån. Så huvudrollen blev är en typiskt "duktig flicka".

Hur viktigt är filmens ämne för dig och varför?

Alla mina filmer handlar om olika slags orättvisor och ofta om de orättvisor som kommer med könsroller, så filmens ämne kommer alltid vara viktigt för mig tills det råder jämnställdhet i vår värld.

Vad är ditt nästa filmprojekt?

Nästa projekt blir en kortfilm om en våldsam konflikt mellan två ungdomar, efteråt återberättar de båda sanningsenligt vad som hände men deras historier går helt isär, ett vittne intygar att trots att deras historier inte går ihop så är det ingen av dom som ljuger. En film om att ha olika perspektiv på verkligheten.

Mansoor Mani Hosseini.

Intervju med Malin Söderlund om dokumentären Näsan och Jag


Vad gjorde att du valde att arbeta med Näsan och Jag?
Jag blev presenterad projektet av den danska producenten Lise Saxtrup i juni 2005 och då fanns det en pilot och ett första manusutkast. Jag kände direkt att det här var ett ämne jag ville vara med och researcha fram mer om och få till en bra film, med en blandning av humor, satir, allvar och statistik. Jag träffade Ziska Szemes, regissören, och jag kände att vi klickade, hon har så mycket att berätta.

Vad hoppas ni att folk lär sig och tänker när de har sett filmen?
Att bli medveten om sin egen omvärld och sin egen situation. Om var och en person som ser filmen blir mer medveten om dagens samhälle har vi lyckats på s.k. gräsrotsnivå.

Några svårigheter att forska, få fram information om temat?
Nej, tvärtom, vi hade väldigt mycket material och flera intressanta experter där vi fick välja vad som till sist kom med i den slutliga filmen.

Varför är det viktigt att visa filmen?
Näsan och jag är en personlig kommentar till en fråga som regissören Ziska fått hela sitt liv, ’Var kommer du ifrån’, samt en film som vände sig till alla 'halvisar', dvs. de som inte kunde peka på ett land när man fick frågan 'Var kommer du från?', alla de som både var svarta och vita på en gång. Behovet av tydlighet kommer när man hela tiden känner sig ifrågasatt som varandes en person från Sverige, eller om man nu är en riktig andra-generations-invandrare eftersom man tydligtvis inte är vare sig missanpassad eller offer. Regissören ville göra en film som alla halvisar kunde känna igen sig i, och som kunde skriva alla dom på näsan, som anser att man ska vara 'renrasig', att det finns bara inte! Det är en utopi att vi aldrig blandat oss. Och att vem som är vad bestäms av lagar och regler som ändras hela tiden.

Berätta lite om din bakgrund som filmskapare och producent.
Sedan slutet av 90-talet har jag frilansat som produktionsledare / line producer med långfilmer och tv-serier som bl.a. Simon & Ekarna av Lisa Ohlin, Puss av Johan Kling, Himlens Hjärta av Simon Staho, Saltön av Lena Koppel mm. Under åren har jag blivit mer och mer intresserad av att även producera egna filmprojekt, filmer som jag vill vara med och utveckla tillsammans med regissör och manusförfattare. 2005 läste jag en europeisk producentutbildning och kom då i kontakt med flera intressanta filmare och filmprojekt, bl.a. Me & My Nose/KLASSEFILM (Dk). Jag startade KRAFTFILM 2007 för att både kunna producera film och fortsätta som frilansare på andras filmprojekt. 


Mansoor Mani Hosseini.

Dokumentären Gråter och stör de andra av Johanna Bernhardson 

Johanna Bernhardson började arbeta med film 1996, med scenografin till Sånger från andra våningen. Hon är utbildad scenograf på HDK och har förutom Gråter och stör de andra (2007) skapat dokumentärer som Det svarta fåret, Mina vänner och Dagen lång. Hon har även börjat undervisa och hålla workshops i dokumentärfilm.

Utifrån gamla foton och sjukjournaler berättar johanna bernhardson med Gråter och stör de andra historien om sin farmors syster, Linnea Carlsson, som i ungdomen på 30-talet, blev psykiskt sjuk och togs in på sinnessjukhus där hon lobotomerades. Hon blev inte bättre av vården. 

Johanna vill säga att om Linnea inte hade blivit inlåst och kränkt hade hon kanske återhämtat sig och kunnat få ett värdigt liv. Det fanns inga mediciner alls på den tiden. Patienterna fick ligga i badkar i flera dygn för att bli lugna, i bälte, de fick insulin så att de blev helt slöa, de fick en massa elchocker. Och psykoterapin hade inte heller kommit till Sverige. Läkarna på den tiden utförde lobotomi för att de trodde nog att det var den bästa behandlingen och att de hade rätt att experimentera på dessa utsatta människor. Detta tankesätt genomsyrade förmodligen hela samhället. Filmen hävdar inte att det bara var samhällets fel, men att en extremt snäv kvinnonorm, ett religiöst tryck och skam för sexualiteten, i kombination med en ungdomsdepression, gjorde att kvinnor som Linnea blev så dåliga.

Jag var tacksam att upptäcka en konstnärlig dimension i filmen som bryter mot den traditionella sättet att visa dokumentärfilm. Med andra ord, poetiska scener bilden och tystnaden som berättar och ersätter ord och intervju. Johanna försöker dessutom att vara subjektiv och visa med fakta, trotts att det är en personlig och känslig film för henne.

Mansoor Mani Hosseini.

Kafégäster

En snackis med två ganska entusistiska gäster på Göteborg Feminist Film Festivalens kafé på Kvinnofolkhögskolan. Charlie ska bli Sjukgmnast och Agnes studerar på komvux.

Berätta om din dag på festivalen och kafét.

Charlie: Efter att ha sett en film på festivalen kom vi hit för att omgås med folk. 

Agnes: Det är bra stämning och trevligt att folk kan hänga här som en träffpunkt.

Vad tycker du om maten?

Charlie: Jag är imponerad av buffén. 

Agnes: Det är bra att de har vegeteransk huvudrätt och soppa.

Är det någonting som kan förbättras här på kafét?

Agnes: Jag hade aldrig varit här förut och det var lite svårt att hitta in i huset. Lite otillgänglig, trotts att resten av festivalen är profssigt organiserad.

Mansoor Mani Hosseini.

Foto: Anna J Cepinska

Förberedelser inför avslutningen

Från Järntorget, förbi sjömanshustrun som syns på festivalens affischer och vidare ut mot havet. Här vid Älvsborgsbrons södra fäste ligger Röda sten där filmfestivalens avslutning hålls ikväll i form av en bike-in, som är ett miljövänligare alternativ till drive-in.

Det dånar från lastbilar som kör över bron precis ovanför våra huvuden och en septemberkall vind blåser in från havet.
- Det är häftigt att vara här, med bron och alla ljud från den. Det känns levande och blir som en extra effekt, säger Pia Engman som är ansvarig för avslutningen.
Två timmar innan kvällen drar igång med filmvisningar, VJ:ing och prisutdelning är festplatsen vid Röda sten fortfarande bara en grusplan framför en tegelvägg täckt av graffiti. Så svänger äntligen en bil med släp in och ett tiotal volontärer springer om varandra medan de bär ut lastpallar, filmdukar, stegar och bord.
- Vi är två timmar efter i schemat! säger Andrea Hjalmarsson-Thibault stressat.
Volontärerna samlas kring Gorki från VJ-kollektivet Pixel Lab som är med och arrangerar kvällen och har ordnat fram materialet som används.

Arbetet går snabbt framåt. Tio minuter efter att bilen kommit har redan en filmduk hissats upp på en ställning tätt intill väggen, även om mycket jobb återstår med att få den att hänga slätt. Samtidigt bygger några andra volontärer en scen av lastpallar.
En av dem plockar fram en borrmaskin.
- Var är hammaren?
- Här har vi skruvar!
Samtidigt springer hunden Tyko runt och ser allt som scenbyggarna lyfter upp som potentiella leksaker.

- Det är jättekul att det är så bra uppslutning av folk som vill hjälpa till. Alla har någonting de är extra bra på, säger Pia Engman. Samtidigt som hon äter en tallrik av gårdagens folkköksmat pekar hon på en ritning och förklarar hur hon har tänkt sig bygget av festplatsen. Tre dukar att visa projektioner på ska sättas upp i en trekant.
- Vi vill få ett litet rum fast ändå vara utomhus och förhoppningen är att folk ska vilja dansa.
Att dansa kan kanske också bli ett sätt att hålla sig varm i höstkylan.
- Vi har gått ut med en rekommendation till alla besökare att ta med sig en varm tröja!

Lisa Mattsson

Speed-dating för filmskapare

Stämningen i rummet är nervös och lite, lite romantisk när tio framtida filmskapare var på speed-dating för att hitta samarbeten och dela kunskap och erfarenheter med varandra.

Deltagarna sitter runt ett avlångt bord. När fem minuter gått ringer ledaren Alex Ekwall i en liten klocka och deltagarna byter plats.
- Tänk på att dela tiden jämnt mellan er, så att en inte pratar i fyra minuter och den andra bara i en, säger Alex Ekwall.

Tanken med att ordna en speed-dating var att göra det lättare att börja prata med och ta kontakt med människor som kan hjälpa varandra på olika sätt. En kan behöva statister, tips på hur och var det går att söka pengar eller bara nätverka.
-Filmfestivalen handlar inte bara om att titta på film utan också om att få kontakt och inte känna sig ensam i det man gör, säger Alex Ekwall, som håller i speed-datingen.

En av deltagarna är Agnes Branting. Hon håller på att arbeta med en kortfilm. Hon har skrivit manus och ska regissera, men behöver komma i kontakt med fler människor som kan vara med.
- Vi söker filmare, ljus och ljud, scenografer, säger Agnes Branting.

VJ-Workshop på filmfestivalen

Golshid Rohzan får hjälp av Linnea Forslund under workshopen. FOTO: Josefina Tänge

Precis som en DJ styr stämningarna och känslolägen på en klubb med hjälp av musiken så arbetar en VJ med projiceringar och mixar animationer, bilder och filmer. Under lördagen samlades ett tiotal personer i ett mörkt datorrum på ABF för att lära sig att VJ-a, tillsammans med en av Sveriges bästa VJ-s Morrsken, eller Linnea Forslund som hon också heter.

Under workshopen fick deltagarna lära sig datorprogrammet, att lägga klippen i lager och styra hastigheten och pulsen i animationerna, men också att filma själva och sätta ihop loopar i olika kortare set. För de som vill och vågar kommer de att kunna köra sitt första VJ-set under den avslutande Bike In på Röda Sten på söndag.

Hur lång tid tar det att lära sig att VJ-a?
- Det beror på hur man ser det. man kan komma igång och köra ganska så fort. Det beror lite på hur modig man är också. Man lär sig mest av att vara ute och köra på riktigt, säger Linnea Forslund.
- För mig tog det ett och ett halvt år innan jag vågade gå in och köra. Det här gänget ska vara modiga och gå ut och köra redan imorgon.
Vad gör en VJ bra?
- Dels att ha bra material och dels att ha en känsla för musik och vad som passar. Känsla för lokalen och stämningar. Och hur man mixar ihop grejer på ett snyggt sätt. Man kan ha med sig material som är halvdant, men när man mixar det blir det hur grymt som helst. Det gäller att kunna se möjligheterna.
Det allra vanligaste att VJ-a till är dansmusik som house och techno, men det finns andra varianter också.
- Jag VJ-ade till Chopin på piano förra helgen. Det var roligt och nytt. Jag skulle vilja prova att VJ-a till swingjazz också, säger Linnea Forslund.

Golshid Rohzan har varit intresserad och fascinerad av VJ- ande länge.
 -  Det jag fascinerades av var det kollektiva, säger Golshid Rohzan. Hon gillar också att projektionerna och animationerna får vara abstrakta och att det inte måste finnas en berättelse
- Det som är häftigt med VJ är att man gör det tillsammans och att det är någonting som händer där och då. Att det inte är färdigt utan att det är en process, fortsätter Golshid Rohzan .

Läs vår intervju med Morrsken här.

Kom till Bike In på Röda Sten för att se workshopdeltagarnas VJ-set.

FOTO: Josefina Tänge

Intervju med Stina Nilsson från Ladyfest.

Berätta hur Ladyfest började samarbetet med EFFEKT? 

Ladyfest kom i kontakt med Göteborg Feminist Film Festivalen tidigt i skapandeprocessen. Vi var med ganska tidigt från början. Vi visar vårt stöd för festivalen genom att ta ansvar för dekoren under invigningen och övriga visningsdagar.

Berätta om dekoren ni bidrar med. 

Vår idé var att utgå ifrån samma mönster och färg som affischen och programhäftet. Det var viktigt för oss, alla sju personer i dekorgruppen, att hålla samma stämning och känsla fast vi sydde ihop tyg och återskapade samma typ av design på det. Vi tänkte på miljön när vi valde material på andra hands affär.

Vad tilltalade Er på Ladyfest att delta i festivalen? 

Ladyfest har tidigare samarbetat med andra aktörer i olika projekt. Vi tycker att det ger bättre resultat och så är fallet även med Feminist Film Festivalen. Viljan var stark och vi var imponerade på de stora visionerna EFFEKT och festivalen hade. Det handlar inte bara om feminism utan även tillgänglighet på många plan, till exempel att det ska vara ett mötesplats för alla. Alla kan ta del av festivalen. Annars blir det ett tråkigt och stelt kulturklimat.

Mansoor Mani Hosseini.

Underground women's state, a documentary by Anna Zdrojewska and Claudia Snochowska- González.

They are called Grupa Filmowa Entuzjastki and are based in Poland. The duo, Anna Zdrojewska and Claudia Snochowska-González, have created an emotionally strong film about abortion in their home country. Underground women's state shows a series of interviews which reveals the difficulties and fear that eighty to twenty thousand women have to go through each year in Poland due to illegal abortion.

But there is more to this documentary than abortion. It is about politics and women’s rights in general. Ania explains, “We hope people will question and criticize politicians views on this topic and also remember how negative the Catholic Church has been towards these women.

Except for the dutch organisation Mama Cash, no other sponsors showed interest in this film. Needless to say that support from public television was out of question. As for medical research on the abortion process, well, even the medical team turned down to help us bring forth document. They preferred to remain anonymous. One wonders if the medical teams carrying out abortions are in favour of women’s rights or if they do the job for the big money they make from it. However, we must take into consideration the fact that in Poland it is not the women who are prosecuted for abortion, it is the doctors.

Grupa Filmowa Entuzjastki aims to speak out loud sensitive topics on human rights, women’s rights. Although one of the screenings of Underground women's state experienced opposition and demonstration, Claudia and Anna have no worries about continuing their work. Their knowledge of film, such as working for Polish Television and festivals, has surely taught them face and cope obstacles.

Mansoor Mani Hosseini.

Vegancafét flyttar från Kommersen till Kvinnofolkhögskolan

Vegancafét som skulle ha legat i Kommersen flyttar och kommer istället hålla till uppe på Kvinnofolkhögskolan. För att komma dit tar ni spårvagnen till hållplatsen Masthuggstorget, går upp mot torget och kikar åt portarna till vänster, intill godisbutiken 4-gott.
Följ sedan skyltarna som pekar mot helgens lyxigaste vegancafé.

Mycket välkomna! 

VISIONÄRERNA

”Varför finns så få kvinnliga regissörer” var rubriken på den artikel som lämnade många nya sökande tankar hos tre filmstudenterna från Kalix. Ur inspirationen flödade idéer och inom kort tid var trion ute på tågluff för att finna svar.

Genom intervjuer och egna reflektioner ville de få ett bredare perspektiv på

filmbranschens maktsystem. 


De färdades genom maktens centrum i Stockholm till inspirerande subkultur i Göteborg och Malmö. Med sin film Visionärerna vill de synliggöra hur problematiskt det kan vara som kvinna i denna patriarkala, hierarkiska bransch.

De tre filmskaparna, Sanna, Kajsa och Sophie, önskar sprida hopp, mod och kraft till tjejer att våga trycka sig fram.

Se filmen, inspireras och delta i den heta diskussionen; "varför finns det så många manliga regissörer?".

Söndag 5 september

Block 10 kl 14-16

Folkets hus

Intervju med Morrsken

Berätta lite kort om din vj-karriär, hur började allt?

Det hela började med att jag besökte chipmusikklubben Microdisko våren 2005 och såg live visuals för första gången. Efter en uppväxt med visuella konstarter och danskultur omkring mig och en stor kärlek till de båda slog VJing mig som den ultimata kombinationen av de två världarna. Jag blev alldeles glad och dansade lyckligt till de projicerade looparna.Jag började nosa på VJing själv samma höst, men det dröjde till 2007 innan jag började komma ut och köra själv. Sen så har det rullat på och jag har bjussat på mina visuals runtom i landet på klubbar och festivaler som Norberg och Peace & Love.

Namnet Morrsken, vart kommer det ifrån?

Jag ville ha något som alluderade till projektorns eller skärmens ljus, vilket blev "sken", och jag ville kontrastera det med något. "Morr" är lite djuriskt och aggressivt. Jag ville ha något som inte redan fanns, så jag googlade en del innan det faktiskt blev Morrsken. Sedan tycker jag att det är lite lustigt att det låter nästan som "norrsken", för norrsken är vackert - himmelsk VJing. Dock kan det hända att folk blir förvirrade och tror att jag säger "norrsken".

Vad inspirerar dig?

Dans inspirerar mig, människor jag möter, saker jag ser, andra konstnärer också för den delen. Allt från andra VJs till modeskapare och filmmakare. Musik inspirerar mig också.

Vad kommer du att bjuda besökarna på för upplevelse i helgen?

Färgglatt, abstrakt och mycket.

Text: Emilie Roslund

 

 

Morrsken håller workshop i VJ-ing på lördag mellan 12-16

Föranmälan måste göras via Infotorget i Folkets Hus.
Begränsat antal platser. Först till kvarn!

Intervju med Ninja Thyberg

1: Hur kom du in på filmskapandets väg?

Jag började läsa Rörlig bild sista året på gymnasiet och blev helt såld. Tidigare har mina största intressen varit dans och foto och den rörliga bilden kändes som en perfekt kombination av dessa två.

2: Är detta din första film?

Jag har gjort små nybörjar-projekt på gymnasiet innan men Egalias Highschool var min första "riktiga" kortfilm med ordentlig utrustning och ett helt filmteam.

3: Vad gav dig idéen eller inspirationen till handlingen av filmen?

Jag tror faktiskt att det var redan när jag som 14-åring läste boken "Egalias döttrar". Ända sedan dess har jag funderat mycket på hur konstruerade den manliga och kvinnliga identiteten är och hur mycket som uppenbaras när man byter roller. Själva storyn är inspirerad av den amerikanska highschool movie-genren och i synnerhet filmen "American Pie".

4:Hur lång tid tog det att göra filmen?

Manuset påbörjades i oktober 2008, inspelningen skedde under fyra dagar i november 2008 och postproduktionen pågick lite utspritt under 6 månader. Första visningen skedde på min skola i till maj 2009.

5: Var du själv delaktig i alla processdelarna? casting, klipp, filmning, manus m.m?

Filmen kom till på min utbildning på Fridhems folkhögskola som ett samarbetsprojekt mellan filmlinjen och teaterlinjen. Skådespelarna från teaterlinjen lottades till olika roller och alltså hade jag ingen del i just castingen. Manuset skrev jag tillsammans med Iris Wenander, som också fotade filmen. Regi, klippning, ljudläggning, grafik samt rollen som producent har jag skött helt själv.

6:Vad tycker du om att fokuset i denna festival ligger i att framhäva kvinnliga filmskapare? bra, dåligt?..skall det behövas en festival för detta?

Asbra såklart med festivalen! Men synd att vi lever i ett patriarkat och synd att det därför behövs en feminsitisk kamp och en feminsitsik filmfestival!

Sista rycket!

Man kan känna kakdoften ända hit, dekoren är snart färdigknåpad, popcornstrutarna rullade. Kom festival!

Intervju - Elinor Ahlqvist

Elinor Ahlqvist. Foto: Privat

To love and be loved handlar om Whoopi och Deolinda, två hbtq-aktivister i Namibia, deras liv, aktivism och kampen för mänskliga rättigheter.

Det var under en kurs på Färnebo folkhögskola för två år sedan som Elinor Ahlqvist och fem andra klasskamrater reste ned till Namibia och Sydafrika för att träffa hbtq-aktivister som filmen blev till. Från början hade de ingen klar bild av vad filmen skulle vara, men gruppen hade med sig en filmkamera och intervjuade och filmade de människor de träffade.
–  Tanken är väl att visa hur hbtq-kampen kan se ut i Namibia, eller hur den ser ut någon annan stans än i Sverige,  säger Elinor Ahlqvist.

Hur ser den ut?
– Det filmen visar är två personers bild av sina verkligheter, men jag är ingen expert på hur det ser ut. Det kan vara jävligt svårt att leva som flata eller hbtq-person i Namibia. Men tanken är att filmen ska vara hoppfull.  Det är jäkligt många som kämpar och det går framåt, säger Elinor Ahlqvist.
Att det blev just film som media var mest en slump.
– Ja, jag mest halkade in i det. Jag är obekväm med att filma egentligen. Det är svårt att sätta gränser för integriteten med kameran, säger Elinor Ahlqvist, som istället var arbetade mer med att redigera filmen i efterhand.
– Vi ville göra någonting med den här resan och få ut någon slags information om hur det ser ut för hbtq-personer i Namibia, säger Elinor Ahlqvist.

Intervju - Celie Costanza Eklund

Celie Costanza Eklund

My name is Leila Khaled är ett porträtt av den palestinska aktivisten Leila Khaled. Under 1970 var hon en av flygplanskaparna från Folkfronten för Palestinas befrielse, PFLP.  Filmskaparna Morris Rundberg och Celie Costanza Eklund reste runt på västbanken under ett halvår för att dokumentera och fick möjligheten att träffa henne i Jordanien där hon nu lever som flykting.
– Filmen är ett personporträtt av henne och hennes politiska engagemang, både för kvinnofrågor och för palestina, säger Celie Costanza Eklund. Hon har alltid varit en förebild och inspirationskälla för mig och hon satte Palestinafrågan på kartan genom flygplanskapningarna, fortsätter Celie Costanza Eklund.

Huvudsyftet med filmen var att lyfta fram Leila Khaled igen och nyansera bilden av henne. Bland yngre människor är hon ganska okänd och äldre känner främst till henne som flygplanskapare.
– För oss är hon en Che Guevara, säger Celie Costanza Eklund. Vi valde att låta henne prata ganska fritt, och hon pratade väldigt mycket om dagens politiska situation och om fredsrörelsen.

Celie Costanza Eklunds filmintresse väcktes på gymnasiet genom en bra filmlärare som lät elverna prova på alla olika moment och ta plats. Nu arbetar hon med många olika uttrycksformer, som student på Malmö Konsthögskola. Filmen har en speciell plats.
– I film kan man väva ihop alla sinnen på något sätt. Om man arbetar med politisk konst som jag gör så blir film väldigt optimalt. Det är ett medium som är folkligt och lättare att ta till sig för alla. Men sen är ju filmandet ganska nytt för mig, säger Celie Costanza Eklund.

Just nu håller hon och den andra filmaren, Morris Rundberg, på att redigera mer av det material som samlades in under resan till Palestina.
– Filmen om Leila Khaled var första delen. Nu håller vi på med en dokumentär om Västbanken.

Intervju - Clara Olausson

Besök hos läkare, psykolog och poliser. Ett och ett halvt år efter våldtäkten började processen. En dokumentär av och om Clara Olausson.

– Filmen handlar om mig och tiden efter att jag blivit våldtagen och gjorde en polisanmälan och den så kallade processen som började efteråt, säger Clara Olausson.  Det var först efter ett och ett halvt år efter det att våldtäkten hände som Clara Olausson beslutade sig för att gå till polisen och göra en anmälan. Då hade hon flyttat till Stockholm för att gå i dokumentärfilmsklassen på Birkagårdens folkhögskola.


Den film Clara Olausson skulle göra där skulle handla om något helt annat, men Clara Olausson tänkte att hon lika gärna kunde filma sin kontakt med myndigheterna när hon anmälde våldtäkten.  Då var tanken att filmen skulle vara någonting för henne själv, men istället blev hela klassen inblandad. Något som Clara Olausson tyckte var skönt.
– Varför ska bara jag gå igenom detta? Jag ville visa vilket helvete det faktiskt var, säger Clara Olausson.  Själva filmandet blev också ett sätt att lära känna den nya staden.
– Kameran var väldigt bra, för jag lärde känna folk på stan när jag filmade.
 
Filmen Processen spelades in under 2008, och även om Clara Olausson känner sig klar med själva våldtäkten så är det saker i efterspelet som fortfarande behöver bearbetas.
– Det var jobbigt att gå till polisen som skällde ut mig flera gånger. Jag litar inte på polisen nu heller så på ett sätt finns det saker kvar att bearbeta, men själva våldtäkten just är färdig, säger Sara Olausson.

Intervju med Astrid Askberger

1: Hur kom du in på filmskapandets väg?

Jag hade en granne med en kvinna som heter Agneta Ekman Wingate. Hon hade "Lilla filmskolan" för mej och andra barn i min by, där vi fick gräva i en hög med utklädningskläder och hitta på en story som hon filmade. Efter det fortsatte jag att göra småfilmer på egen hand. När jag slutade gymnasiet tänkte jag att det kunde vara kul att ta ett år på en filmskola innan jag utbildade mej till något seriöst. På grund av en serie lyckliga slumpar och hårt arbete så har det rullat på och det verkar som om jag fortfarande gör film 10 år senare....

2: Är detta din första film?

"Så funkar det!" är min andra film (beroende på hur man räknar. Alltså: min andra film gjord på filmskola).

"Kärlek är bäst på bio" är min tredje.

3: Vad gav dig idéen eller inspirationen till handlingen av filmen?

Så funkar det! blev till för att vi hade gjort en film om tre olika tjejer och deras livsval för en kvinnojour och de undrade om vi kunde göra en om tre killar också för att använda som diskutionsfilm för unga.

Kärlek är bäst på bio kom till för att jag och min medregissör Johanna Högman hade gjort Så funkar det! och pratade och pratade om kärlek och ville göra något mer på temat.

4:Hur lång tid tog det att göra filmen?

Så funkar det!: ca 8 månader?

Kärlek är bäst på bio: ca 2,5 år med finansieringsprocess?

5: Var du själv delaktig i alla processdelarna? casting, klipp, filmning, manus m.m?

Så funkar det!: Jag och Johanna Högman (medregissör) var delaktiga i alla delar men i delar av produktionen fick vi hjälp av en fin klippare och en duktig fotograf.

Kärlek är bäst på bio: Jag och Johanna Högman (medregissör) var delaktiga i alla delar men hade producenter, klippare och fotograf som gjorde ett mycket bra jobb.

6:Vad tycker du om att fokuset i denna festival ligger i att framhäva kvinnliga filmskapare? bra, dåligt?..skall det behövas en festival för detta?

Jag tycker att det känns spännande. Jag var på dorisfilms och wifts filmvisning på teater UNO då de visade filmer av kvinnor under en hel kväll och blev väldigt peppad av detta. Det bästa hade förstås varit om en sån här festival inte hade behövts, men jag tycker att det behövs i nuläget.

Angåenge tillgängligheten

Festivalområdet kretsar kring Järntorget och Masthuggstorget i Göteborg. Det är gångavstånd mellan dessa platser. Se västtrafik för mer information om kollektivtrafikens tidtabeller och tillgänglighet.

På en del visningar finns det hörselslingor, men vi kommer tyvärr inte kunna erbjuda teckentolk. 

Om någon behöver syntolkning eller har andra frågor angåend tillgänglihet skicka ett mail till: effekttillganglighet@gmail.com eller ring Sandra 0706-013 033

Vi säger bara: var där!

Bästa besökare,

nu spräcker snart Göteborg Feminist Film Festival alla föreställningar som våra näthinnor utsätts för. Imorgon fredag den 3 september invigs festivalen som driver filmen framåt. Vi vill föra fram samarbete och medskapande istället för undervisning och finkulturdyrkan.

Festivalen arrangeras av Det feministiska filmnätverket Effekt och drivs av omkring 70 volontärer. Tillsammans har vi skapat ett utrymme för film som agerar, argumenterar, analyserar, paralyserar och kanaliserar allt du aldrig annars får se i de stora sammanhangen. Men vi är stora och vi är här för att förändra. Inte långsamt, utan nu och direkt!

För första gången någonsin arrangeras Göteborg Feminist Film Festival. Vi orkar inte stå bredvid och vänta, istället öppnar vi festivalen med den festiligaste filmfestivalstämning. Låt dig mötas av popcorn, vacker dekor och människor som driver kampen för förändring vidare. Vi ger en kväll fylld av komik, musik, samtal, poesi och hiphop. Klockan 17:00 öppnas portarna till Folkets Hus, Olof Palmes Plats 3, Göteborg.

MORRSKEN - Sveriges grymmaste VJ

Morrsken

Dansgolvet är den viktigaste platsen av all. Den sekulariserade världens tempel. Det är med den tanken Linnea Forslund som under namnet Morrsken levererar kontrastrik, bullrig och abstrakt grafik till dansgolv landet runt för att ge dem den magi de behöver och förtjänar.

Hon är klassiskt skolad animatör såväl som datagrafiker, med en onormal böjelse för att röra sig till musik, så kallad dans. Att det för några år sedan ledde till VJing är bara naturligt. Mot dansgolven, med projektion i blick!

Hon har en lång, imponerande meritlista och hon har spelat över hela Sverige med artister som Joel Mull, Håkan Lidbo, La Fleur, Dudmood, Goto80, Stu och många andra. 

Spana in hennes videos här!

Känn dig inspirerad och ta chansen att ha en workshop med sveriges grymmaste VJ!

VJ Workshop

Plats: Datasal, ABF, Järntorget

Tid: 12:00 - 16:00

Dag: Lördag 4 september

Tal: Svenska

Text: -

MISS I PROGRAMMET

Till de två filmerna "Så funkar det!" och "Kärlek är bäst på bio" står det i programmet bara Astrid Askberger som regissör men Johanna Högman är även medregissör vill vi tydliggöra. Vi ber så mycket om ursäkt för den missen.

ORKA VÄNTA - Panelsamtal

Panelsamtal Fredag 3/9 på Pustervik

Direkt efter invigningen av Göteborg Feminist Film Festival öppnas ett panelsamtal för debatt, utbyte av idéer och erfarenhet. I panelsamtalet kommer filmtittaren, organisationer, filmkollektiv, fristående filmare och feminister som jobbar för en förändrad filmbransch äntligen mötas för ett samtal. Exempel på gäster är Ladybug, WIFT, Doris film, Feminist Activist Video Network, Det feministiska filmnätverket Effekt mfl. Fokus ligger på arbetsmetoder, agendor, samarbeten och nästa steg in i en förändrad framtid för filmen. Istället för att sitta och vänta på cash från SFI så gör vi gemensam sak för att ändra på könsnormerna en gång för alla. Efter debatten blir det dans med mötesplats Hip-hop från Kvinnofolkhögskolan som avslutar kvällen.

Välkommen till Pustervik, stora scenen, 19:30-22:00!

INTERVJU - Hanna Dahlström

Ur filmen: Nya gröna vågen?

Varför ville du göra en film om miljöfrågor?

För ett år sedan förvandlades det stadsbarn som endast varit i kontakt med hallonbuskar och körsbärsträd i trädgården till en naiv smyghippie som drömmer om en fin kåk på landet med stort grönsaksland. Där jag skulle kunna odla min egen mat som inte transporterats över halva jordklotet och som dessutom inte besprutats till döds.  Denna påtagliga mainstreamfälla gav oss inspirationen att visa ett alternativt sätt att leva. Att ta kontrollen över sin egen mat genom att odla den själv, både i stadsmiljö och på landsbygden. Vi ville visa upp människor som inte tillhör den del av dagens samhälle där en knappt reflekterar över vart den mat vi äter kommer ifrån.

Vad vill du väcka i åskåderns tankar?

Jag vill öppna allmänhetens ögon och få människor att se vad som finns att göra för att hitta en ekologiskt hållbar livsstil. Att börja ifrågasätta strukturer som finns i dagens samhälle som gör att det är svårt att vara miljövänlig. Jag får ibland känslan av att konsumtionen är den nya religionen i vårt annars så sekulariserade samhälle; vi ska shoppa oss lyckliga, konsumera oss ur ekonomiska kriser och i många fall identifiera oss själva med allt det materiella vi äger. Min dröm är att få folk att ifrågasätta hela kapitalismen och dagens konsumtionssamhälle. Vilket i mina ögon är roten till det onda i klimatkrisen.

BLOCK 2

Plats: Saltö, Folkets Hus, Olof Palmes Plats

Tid: 10:00 - 12:00

Dag: Lördag 4 september

Tal: Svenska

Text: -

GRÄNSVÄRLD - En film om graffiti

I en värld full av patriarkala hierarkier är det inte lätt att finna litteratur eller filmer som skiljer sig från den snäva genre utmärker sig idag .  På European Social Forum möttes filmskaparna Kristina Johansson och Mio Lee Rapp just av denna insikt. ”Hittar inga grafftjejer i telefonkatalogen” var svaret de möttes av när de konfronterade en av filmskaparna. Provokation blev till inspiration och filmen Gränsvärld började ta form.

Med filmen vill de inspirera och väcka en diskussion. Visa att det är möjligt att öppna upp denna värld till flera. Att graffiti och hiphop inte behöver gå hand i hand. Att det finns en plats för mångfald av uttryck i det offentliga rummet.

BLOCK 2

Plats: Saltö, Folkets Hus, Olof Palmes Plats

Tid: 10:00 - 12:00

Dag: Lördag 4 september

Tal: Svenska

Text: -